Istid...

Högljudd med ett nasalt kraxande, ganska intetsägande, kustnära spridning. Det blir inte många vackra ord om dagens fågelreferens. En and med uppgång, fall och återkomst kan man tycka, Snatteranden.

I riksdagen idag är det partiledardebatt. Ett snatterändernas nordliga fäste. Men det är inte den debatten som tilldrar sig den största uppmärksamheten egentligen, även om fru Sahlin drar sin första vals som partiledare både där och på DN-debatt, utan en helt annan ångestladdad fråga. FRA-frågan, hur mycket skall vi bli avlyssnade och avlästa av en statlig myndighet.

De båda riksdagsmännen Annie Johansson och Fredrick Federley har uppenbara personliga bekymmer med att behöva trycka på Ja-knapparna i dagens votering. Vilket man kan läsa på deras bloggar. Det kostar på att behöva följa en partipiska och jag har medlidande med deras kval.

Jag har tidigare uppmanat till lite civil olydnad när det gäller att skicka e-post till försvarsministern och det tycker jag att man gott kan fortsätta med. (Uppdatering! Kan inte låta bli att notera den debattartikel som storebrorminister Odenberg idag har på SvD Brännpunkt, suck!)

Men än viktigare är faktiskt frågan om hur riksdagsarbetet egentligen fungerar. I moraletiska frågor så får riksdagsmännen av hävd rösta efter egen övertygelse. Frågan är vad är egentligen en moraletisk fråga? Frågor som berör den personliga friheten tycker jag borde falla inom ramen för den fria röstningen. Inte minst med bakgrund av att vi numer har personvalsmöjligheter när vi väljer att skicka ledamöter till riksdagen. Det är klart att varje partiledning i riksdagen är rädda att förlora sin makt och sina möjligheter till styrinstrument. Men nog måste det finnas en personlig sfär som omfattar fler frågor än om religion, liv och död i ett modernt riksdagsarbete.

Höres
Vigg