Fruset...

I Stockholm är de inte så vanliga, om man inte passerar Skansen vill säga, men drabbas man av en lätt höst/vinterförkylning så låter åtminstone familjenamnet som Stockholmsvädret var igår ”alka”. Båstads kommun i Skåne har till och med utsett dem till sin kommunfågel.

Svart som en riktig vinternatt (skånsk sådan utan snö och gatlysen) med vita teckningar på sidorna sådan är den Tobisgrisslan.

Mycket kan säkert beskrivas precis som en Tobisgrissla i förhållandet svart eller vitt. Jag har ju vid ett flertal tillfällen utlovat en liten valanalys och nu så här några veckor efter valet så kan det väl vara på sin plats att ge den första versionen av vad som, enligt min enkla mening, egentligen hände den där söndagen i september. Denna gång fokuserar jag på de tre mest intressanta partierna i det gångna valet, M, C och S.

Ser man på de undersökningar om förflyttningar i valmanskåren som presenterats så här långt kan man konstatera att triangulering ( dvs förflyttning av ett partis politik att ligga så nära ett annat partis politik att de uppfattas som mer eller mindre identiska) fungerade för M i förhållande till S. Missnöjet med dåvarande statsministern Göran Persson bidrog också till att väljare som tidigare inte röstat på M tog steget från S direkt till M, eftersom skillnaderna i politik inte föreföll vara så stora. Dessutom verkade Reinfeldt och Alliansen stå för en politiskförnyelse. M kunde dessutom dra nytta av att vara största politiska parti inom Alliansen eftersom ”nya” väljare hade en tendens att i första hand välja det största partiet vid själva valtillfället, vilket också framgår av flera eftervalsanalyser. Att M inte presenterade ett eget valmanifest sågs av många politiska kommentatorer som ett förvånande grepp. Men valmanifest har ofta en mycket begränsad läsekrets, politiska nördar och politiska journalister, och dessa utgör inte något underlag för att vinna val.

Ser man på de väljare som totalt röstat på Alliansen kan man konstatera att om de ”bara” hade följt sin direkta preferens, utan att ta hänsyn till vilket av de fyra allianspartierna som var störst, så hade sannolikt C varit en 5-8% större, allt enligt de officiella och även de inofficiella väljarundersökningar som finns att tillgå. Centerpartiet gjorde en politisk pudel mitt under upptakten till valrörelsen i form av energiuppgörelsen mellan Allianspartierna. Detta ökade partiets trovärdighet i förhållande till redan övertygade borgerliga väljare och detta tillsammans med Maud Olofssons energiska näringslivsaspekter, i kombination med hennes tidigare ställningstagande i förhållande till de nya medlemsländer inom EU gav C en ordentlig skjuts framåt . Inte minst i Stockholm, ofta på bekostnad av Fp:s tidigare grepp om socialliberalt sinnade storstadsväljare. Partiet har dock förvånat många efter valet genom att till de poster som erhållits i regeringsarbetet utse inte de ideologiskt nytänkande och drivande utan personer av den lite ”äldre” sorten dvs politiska pragmatiker. Säkerligen bra för ett regeringsarbete men kan sannolikt bidra till att partiers trovärdighet hos nyfunna väljargrupper (de är ju lättrörliga) kan urholkas fortare än vad C-partiledningen har räknat med.

S gjorde sitt sämsta val i modern tid. Förlusten av frågor som ”arbetslinjen” ”fungerande välfärdssystem” etc bidrog till att framställa S:s vallöften i sin nuvarande oideologiska form. Båda dessa exempelfrågor visar på att S ledning inte hade kontroll på hur människor i gemen uppfattar tingens ordning, inte ens fokusgrupper som S genomförde och som visade på avståndet mellan S ledning och väljarna förändrade deras inställning till vilka frågor som skulle drivas i valrörelsen.

Ser man tillbaka på Socialdemokraternas senaste kongresser så kan man konstatera att de frågor som S tidigare drivit som ideologiskt värdebaserade försvunnit från dagordningen. Den framåtsyftande diskussionen i S har inskränkt sig till ersättningsnivåer, bidragssystem och lappande på den nuvarande välfärdsmodellen. Partiledningen har inte förmått eller möjligen haft viljan att driva en ideologiskt baserad diskussion vid mellanvalskongressen och detta resulterade i total felbedömningen av vilka frågor som är politiskt gångbara.

S lider också av sviterna efter folkomröstningen av medlemskap inom EU, och EMU, i större grad än vad de har velat ge sken av. I båda dessa omröstningar framstod partiets delning i två falanger mycket klart Den mycket aktiva vänsterfalang som finns inom partiet har hållits tillbaka för att inte skrämma bort marginalväljare. Detta är troligen en av de grundläggande orsakerna till att den ideologiska diskussionen avstannat i partiet. Förnyelsen som alla politiska partier behöver göra med jämna mellanrum har fått stå tillbaka för en fiktiv enighet. Något som, förutom personfrågorna relaterat till Göran Persson , S fick ”äta upp” i valet.

Återkommer med fler små iakttagelser, allt i tobisgrissleform, dvs svart eller vitt, om någon dag.

Höres
Vigg